Som sagt, jag fick reda på att Pux skulle åka den 17 istället. Vilket var ca en vecka senare.

Jag var i stallet ganska mycket den sista tiden, gick ner till deras stora hage och pussade på henne, berättade hur mycket jag älskade henne. Jag minns en kväll extra mycket. Jag och min kompis Linnea gick bort en kväll till hagen, och myste lite med henne.

När vi kom fram till hagen så gick vi in i den, och gissa vem som kommer mot mig då? Jo, Pux kom gåendes mot mig.. jag blev så glad! Hon var så glad, öronen framåt, och bara stog där hos mig och jag kliade henne bakom öronen, som hon älskade. Jag ville aldrig gå hem den kvällen, men jag kunde ju inte vara där hela natten. Så vi gick hem efter några timmar.

Dagarna gick, och jag var faktiskt inte så ledsen. Jag försökte bara tänka bort det och vara glad istället. Det kändes fel att vara ledsen när jag var med henne.. jag ville inte vara ledsen.  

Några dagar senare gick jag, min syster och en kompis till hagen och fotade henne och mig, och myste med henne. Det var mitt på dagen, och det var helt underbart ute. Varmt, soligt. Sommarväder helt enkelt! När vi kom in i hagen ropade jag på henne, och så kommer hon gåendes mot mig!! Åh, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Hon var verkligen underbar!!

När hon kom så fotade vi iaf henne och mig, och så fick hon några sura bilar, ni vet sådana dära "Ahlgrens bilar", fast sura :p. Det var hennes favoritgodisar, och är mina favoriter. Hon var så glad, och jag hade nästan lite ångest över att jag inte kunde göra något för att hon skulle bli bra. Hur som helst så hade hon för ont för att vara sällskapshäst. Jag hade det perfekta stället till henne om hon inte hade haft så ont.

Sista dagen innan hon åkte, var jag med henne hela dagen. Jag började med att borsta henne ordentligt, klippa lite här och där, så hon blev fin. Sedan gick jag ut med henne och bara betade. Hon hade ett träns utan nosgrimma, med mitt swarowskipannband. Hon såg så fin ut så! När jag hade betat och bara varit med henne, och julia fotat oså en stund så gick jag in med henne igen. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde då, men sen gick jag iaf ut med henne igen.

Då gick jag med henne runt heeeela vallen, det var en så perfekt eftermiddag/kväll. Solen sken, det var varmt, helt underbart. Hon fick massa äpplen oså på vägen, det tyckte hon om.

Jag pratade med henne, sa att jag älskar henne, och att allt kommer bli bra. Hela tiden hade jag en klump i halsen, men jag höll mig. Njöt av de sista timmarna.

När vi kom till vattnet, blev jag så sugen, på att sitta på henne för en sista gång...om vi säger såhär. Jag var den första och sista på hela ridskolan, av alla i hela världen, med att sitta på henne. Den känslan var obeskrivlig. 

När vi gått runt hela vallen, så bad jag julia att få vara själv med henne en stund. Julia gick, och vi stod där helt själva. Då kunde jag inte hålla mig längre, alla tankar bara susade runt i huvudet. Det kom några tårar, men jag bestämde mig för att hålla det inne. Det var svårt, men det gick. Tanken slog mig, att det här är sista gången hon kommer få äta gräs, sista gången hon får äta äpple, morot.. osv. Den sorgen, ångesten, smärtan jag kände, önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är hemskt, man måste verkligen gått igenom det själv för att förstå.

Efter en stund kom j tillbaka och vi gick in i stallet, långsamt.

Det började bli sent, och vi bestämde oss för att åka hem. Det innebar att jag var tvungen att säga hejdå, för sista gången.

Jag gick in till henne i spiltan, pussade på nästan hela henne. Kollade på hela henne. Pussade på hennes fina öron, på hennes fina huvud. "Jag älskar dig, tack för allt vännen, du är grym, vi ses snart, jag älskar dig." 

När jag sa de orden kunde jag inte hålla mig längre, tårarna trängde fram, och rann. Jag pussade henne en sista gång, kramade hennes rumpa och gick ut ur stallet.

Tårarna rann som jag vet inte vad. Jag tittade inte ens bakåt, jag bara gick ut. J och jag slängde oss på cykeln, och cyklade hem i den varma sommarnattsluften.

Alla sagor har ett slut, och det här var vårat. <3

/ Amanda